Urininkontinens! Fint och fint ord. Kissbesvär, tjaaa, lite mer mänskligt ord. Kissar i byxorna, ja nu förstår jag vad det handlar om. När man når insikten: "det är jag själv som kissar i byxorna", då finns det inte så mycket att hurra för. Det är verkligen pinsamt, jag är ju inte tillräckligt gammal för det, varför just jag – ja jag har haft många av dessa tankar och många fler än så.
Jag trodde, helt utan tvivel, att det nog skulle bli bra igen, eftersom jag sprack vid min första förlossning. Det var ju bara en period, det kunde jag ju träna upp igen. Tyvärr blev det inte så lätt som jag först hade hoppats. Läkare sa att de kanske kunde hjälpa mig, men först när jag var klar med att skaffa barn, eftersom en eventuell operation för att lätta på tyngden och slappheten i underlivet inte skulle klara en graviditet. "Adios", sa jag då. Jag skulle ju inte nöja mig med bara ett barn.
Efter andra barnet, och en långt ifrån behaglig graviditet, så var det slut, nu kunde jag söka hjälp från någon som kunde hjälpa. Nu måste ofrivillig urinläckage och smärtor kunna försvinna. Det blev en lång process, med undersökningar, bedömningar, 3 operationer och gud vet hur många som tittat upp i mitt underliv!! Skrämmande nog blev jag nästan van vid det. Alla kvinnor känner känslan av att behöva lägga sig på den där jäkla britsen och lyfta benen i två spännen. Hur förnedrande det är och totalt blottande. Vi kvinnor är verkligen tuffa, vi "sväljer verkligen en hel del kameler" genom livet. Vi får ju självklart inte glömma att många män också har inkontinens och det måste verkligen vara gränsöverskridande för dem.
Nå, operationerna är över, mer ärrvävnad, uppsydd blåsa, mindre tyngdkänsla och färre smärtor. Yayhh!!! MEN, tyvärr ingen förbättring i kissandet – suck. Jaha, vad gör man nu då?
Nu försöker jag få ut det bästa av det, följer lite med i forskning, hjälpmedel och mest och bäst av allt; jag pratar om det. Jag kan inte föreställa mig att inte prata om det. Något som varje dag ger besvär, men inte kunna/vilja prata om det, då tror jag det skulle kännas som att jag skulle dölja en enorm del av den jag är.
Min man och jag är långt ifrån överens om hur mycket man ska dela om sig själv, eftersom det ju är en mycket privat sak att prata om sitt underliv, och det är ju inte heller ett ämne som normalt diskuteras vid matbordet.
Jag tänker, förutom att det är pinsamt och förnedrande att ha problem med att hålla tätt, så är det också ett tabu att prata om det, och helt säkert därför det är ett tyst område. Det är som om det helst ska tigas ihjäl. Lite som förr i tiden, när man "bara" var galen, för psykiska sjukdomar fanns inte. Man skulle i alla fall inte prata om det.
Jag lever själv med en psykisk diagnos och var lycklig när min mamma i början sa mycket tydligt till mig; "det här ska inte vara hemligt, vi måste prata om det". Det var en chock eftersom mina föräldrar båda kommer från västjyska familjer där prat om känslor definitivt inte var vardagsmat.
Min man hade också svårt med min öppenhet kring mina psykiska utmaningar, men med tiden har han blivit trygg med det och kan själv uttrycka hur det också kan påverka honom. Hallå, då är vi precis där jag vill vara, för när vi kan sätta ord på det kan vi hjälpa varandra. Inte minst oss själva.
Om min man kommer att vänja sig vid min öppenhet kring min inkontinens och andra besvär jag har i mitt bäcken vet jag inte. Jag tar i stor utsträckning mycket hänsyn till honom, också för att skydda de känslor han också har i detta. Jag vet inte om jag är självisk som ändå pratar om det trots hans åsikt, men jag känner att det är det sätt jag kan "rädda mig själv" på.
Jag kan tänka mig att prata med människor jag inte känner så väl om det, om de verkar intresserade. För mig är det en del av att erkänna ett besvär som jag måste lära mig att leva med och som sannolikt bara blir värre ju äldre jag blir.
Till exempel hade jag i tysthet inte vetat något om att det utvecklas inkontinensunderkläder för både barn, män och kvinnor. Herregud, det är genialt. Jag HATAR bindor och inlägg. Jag känner mig äcklig, klibbig och luktar illa med bindor – och hatar att behöva byta och påminnas om mina besvär varje gång jag är på toaletten. För mig skaver och irriterar de också min hud, vilket inte gör saken bättre.
Trosor med inbyggd insats, ja varför inte prova det. Jag blev lyckligtvis positivt överraskad över vad det faktiskt gjorde för mig på flera plan. Att man kan klara sig utan en insats/bind kändes fantastiskt. Det tog till och med bort en del av luktproblemen som jag alltid själv tycker att jag kan känna – toppen! För mig var det nödvändigt att trosorna är högmidjade på grund av mina nedre magont, och som tur var erbjöd 444 det. Jag har andra högmidjade trosor, men många av dem får ofta min bakdel att se ut som fyra skinkor – och hallå, det gör inte dessa – wup wup. Så nu har jag trosor som jag utan problem kan ha under mina högmidjade leggings utan att känna att skinkorna flyger överallt.
Min första tanke var att det skulle kunna göra en mental skillnad för många som verkligen behöver använda ett ganska stort bind. Dessutom är det ju inte direkt billigt att köpa. Miljömässigt är vi ju snart också vana vid att tänka på allt vi gör – så bingo, nu är jag minsann också miljövänlig i min inkontinensproblematik. Tänk om inkontinensunderkläder, precis som blöjor, kan beviljas som hjälpmedel, alltså ett ekonomiskt stöd, för ett bestående besvär som verkligen kan påverka livskvaliteten. Jag tror att det kan göra en enorm skillnad för många, så jag har redan delat med mig av min erfarenhet vida omkring med positiv respons, och flera tror att de kommer att investera i det.
Livskvalitet, hur bevarar jag den, blev jag en dag frågad. 'Hur kan du verka så glad och energisk när det du berättar verkar kunna slå vem som helst ur kurs'. Jag sa till henne att det var tack vare andra som henne som ville lyssna och var positivt nyfikna. Jag förklarade att jag använder det som en slags terapi att få prata igenom det, och just inte bära det själv och bygga upp en ilska, en sorg och en vardag som blir så påverkad av denna utmaning och besvär att allt runt omkring inte fungerar. Det är långt ifrån varje dag jag pratar om det, som tur är finns det mycket annat gott i mitt liv och det väljer jag att uppskatta och rikta mitt fokus på.
Och ja, det finns dagar då det känns mer än andra. Jag försöker alltid ha det i åtanke när jag ska göra något, för att förbereda mig på eventuella situationer. Viktigast för mig är att jag inte ska välja bort för mycket, att jag inte börjar säga nej till de saker som ger mig livskvalitet och glädje. Jag tror att en stor del av de personer som ofta har urininkontinensproblem stannar hemma eller åtminstone håller sig på en plats där de känner sig trygga och nära en toalett. De säger nej istället för att till exempel följa med på en utflykt, till en konsert, nöjespark eller vad det kan vara, där det kan vara långt till en toalett eller förekomma kö.
Varför tror jag det då? Jo, för att tankarna dyker upp i min planering och tillrättaläggning av de val jag gör i min vardag. Jag använder mycket humor i min vardag, älskar skratt och glada människor, och är normalt sett själv glad och positiv till sinnet. Lugna dig, jag är långt ifrån Ole Henriksen-glad, men har en tendens att ofta se det positiva i alla situationer, det måste finnas något gott. Jag är nog en av dem som kan få lite positiv energi genom att jämföra mig med andra och deras liv, som för mig skulle kännas värre. Det låter kanske lite bisarrt, men om andra klarar det, så ska jag nog också göra det. Man måste hitta det som kan fungera om man är i en negativ tankespiral.
Utöver min inkontinens har jag också en del smärtor i bäckenet, vilket gör att jag måste hushålla med mina fysiska aktiviteter, här menar jag aktivitet. Jag ÄLSKAR choklad, så jag måste göra något aktivt där jag kan förbränna lite av intaget igen. Jag är en gammal handbollstjej, men har fått erkänna att det inte går längre – vem vill spela och träna med någon som gör ett hoppskott och sedan stelnar till och säger: 'Fan, jag kissade på mig'. Så farväl till handboll och hej dans. Som tur är erbjuder vår lokala förening en grupp som heter 'Danseglädje för kvinnor'. Här kan alla med alla slags krämpor vara med, eftersom man själv bestämmer hur man dansar och i vilket tempo. DET ÄR FANTASTISKT. Släckt ljus, en tänd ljusslinga och en liten känsla av dansgolvet en lördagskväll tillsammans med glada kvinnor, bra blandad musik och bara dansa som kroppen vill. Nu ja, jag har ont efteråt, på natten och nästa dag.
Men jag har valt att det är så. Jag har prioriterat att det är så på måndagar. Jag har planerat att jag har min fasta lediga dag från jobbet på tisdagar, för då kan jag vila och få sovit det jag inte kunnat om nätterna. Mitt besvär med tyngdkänsla och känslan av att jag inte kan tömma blåsan är också mer uttalat efter dans, och därför har mina nattliga toalettbesök ökat natten till tisdag. Att jag vet det och är förberedd på det, eftersom jag själv har prioriterat att det ska vara så, för jag vet att den där timmen och en halvtimmen varje måndag är värd det.
Så här prioriterar jag, om det är möjligt, mina veckor. Jag kan inte både städa, göra trädgårdsarbete och gå en lång promenad med en väninna inom några få dagar. Det måste fördelas och tas i etapper om möjligt, för annars ökar både smärtorna och mina ofrivilliga dropp i byxorna.
Ja, jag förbannar det, att jag ska behöva dras med ett besvär som tidigare i min värld bara hörde till äldre människor. Nu är jag i den situationen att det är jag som drabbats, vad kan jag göra?
Just nu håller jag på att skriva om det – tänk om det kan göra skillnad för en annan människa. Kanske vågar någon annan sätta ord på sina egna problem, prata om det och eventuellt välja åtgärder som kan ge ökad livskvalitet. Det skulle kunna vara att söka hjälp, agera på dolda besvär, prova inkontinenstrosor istället för bindor, försöka hitta tankar, aktiviteter, åtgärder som kan förändra tankar och fokus – vem vet vad som kan hjälpa. Kanske har jag bara kunnat ge någon ett leende på läpparna, det skulle vara guld värt för mig.
Det jag kan hoppas på är att det inte förblir ett tabu att vara inkontinent. För jag tror att vi är många i samma ’båt’, men många är tysta. Är du tyst? Har du isolerat dig mer? Känner du dig ensam? Känner du varje dag att din kropp inte fungerar och en känsla av att vara oren? Då har du min fulla förståelse. Jag hoppas för din skull att du, precis som jag har gjort, söker hjälp, pratar om det, kanske kan en liten besvärlighet förbättras och öka kvaliteten i din vardag. Jag kan i alla fall garantera att du inte är den enda med urininkontinens, och dessutom tror jag att vi alla har andra problem ovanpå, eftersom vi inte alla har samma orsak till att det har uppstått.
Min erfarenhet av att prata om det är generellt positiv. De flesta är nyfikna, andra lyssnar och så finns det några som drar sig undan eftersom det blir för gränsöverskridande. Och det är bra att de gör det, de står fast vid en gräns och gör det tydligt att det inte är med dem jag ska utöva min ’självterapi’.
Jag vill avsluta min lilla berättelse om mig själv och en liten inblick i min ’droppande’ värld med att varmt rekommendera 444:s produkt. Jag tycker det är en fantastisk inställning och vision. Att tabun ska minskas och att de når ut till alla kön i alla åldrar, barn, unga och äldre samt sjuka eller funktionshindrade med inkontinensutmaningar. Hurra för detta fokus och den entusiasm 444 har för att hjälpa oss alla med utmaningar.
Ta hand om dig själv, hitta glädje och lösningar som passar just dig – det fungerar för mig.
